Det var en torsdag. Veckan efter Nyårsafton. Den 6 januari för att vara exakt.
Jag och J satt i baren på hotellet vi jobbade och tittade på en fotbollsmatch. En helt vanlig dag innan jobbet helt enkelt. Jag var inte bakis, jag var inte sjuk, jag var helt som vanligt. Drack två koppar kaffe på raken, vilket jag vanligtvis inte gör, och gick sedan in i restaurangen för att starta mitt arbetspass. Och helt plötsligt var den bara där, Snurrgubben. Jag kände mig lite väck så att säga. Det snurrade och det kändes som om jag befann mig i en liten bubbla, samt druckit ett par glas vin. Vilket jag ju inte hade. Dock hade jag druckit för mycket kaffe och trodde det var orsaken. När jag dagen efter hade samma känsla i mitt huvud förstod jag att det inte var kaffet som var boven.
5 dagar väntade jag innan jag kom på idén att kolla upp saken. Jag gick till en doktor i byn, som skickade mig till sjukhuset för en ordentlig undersökning. Efter ett massa väntande och massa koller av hörsel, balanssinne osv. fick jag svaret att de inte hade hittat något fel, och att jag borde stanna i 5-6 dagar för undersökning av hjärnan och andra viktiga delar av kroppen. Men 5-6 dagar på ett Österrikiskt sjukhus lockade inte särskilt mycket, så jag sa tack och hej, bröt ihop lite lätt och åkte tillbaka till byn.
Ett par dagar till gick, och helt plötsligt var snurrgubben borta. Skönaste känslan någonsin, att verkligen känna sig närvarande. Två dagar fick jag njuta, sedan var han tillbaka igen. Veckorna gick och snurrgubben höll sig kvar. Ibland lät han mig vara ifred några timmar, men dagarna slutade oftast med att han gjorde sig påmind.
Några veckor efter Snurrgubbens inträde i mitt liv fick jag för mig att jag skulle fotas i backen. Jag droppade helt enkelt en liten klippa, föll på huvudet och kände hur något gick snett.
