Engelberg

Nu bor vi här i Schweiz äntligen och jag jobbar inte så jag kan helt omöjligt känna någon stress för att jag har mycket att göra. Eftersom att jag inte jobbar betyder det att jag inte går massor på hårt golv eller bär tungt så att jag får ont i nacken av det. Jag gör nackövningar varje dag och jag rör mig regelbundet - skaffat gymkort, provade yoga igår, spelar fotboll, åker skidor, ja allt möjligt. Nästan varje dag gör jag något som skulle kunna kallas träning.
Men han försvinner inte! Denna förbannade snurrgubbe håller sig kvar och jag blir tokig. Vad gör jag för fel? Vad ska jag göra?! Hur ska jag få honom att dra dit pepparn växer? Man kan ju tappa hoppet för mindre.

Ska kila iväg till gymmet snart efter en dag i backen. Soffan hade varit skön, men måste ju försöka allt.
Saknar tiden då jag kunde vara helt glad och aldrig känna mig begränsad av en äcklig snurrgubbe som bor i mitt huvud. Tiden då jag aldrig behövde känna efter varje morgon om det är en bra eller dålig dag och nästan alltid bli besviken. Tiden då jag kunde festa och känna av alkoholen på ett bra sätt, men ändå kunna må bra dagen efter. Nu kan jag dricka en flaska vin utan att känna någon skillnad i huvudet men ändå vakna och må skit dagen efter. Ett par öl brukar också få snurrgubben att dansa runt i huvudet dagen efter. Och vad jag saknar att kunna sitta ute bland folk och vara klar i huvudet. Och lycklig. Nu mår huvudet bäst av att sitta i en soffa och se en film. Men vissa dagar känns inte ens det bra.

Skit är det. Och snart har det gått ett år.

det närmar sig

Sjukgymnasten gav mig ett litet träningsschema och nu är jag lämnad åt mitt öde. Målet är att träna regelbundet och tänka långsiktigt och sen kommer den förhoppningsvis ge med sig. Känns väldigt hopplöst väldigt ofta, men jag måste försöka tro att den kommer försvinna.

På måndag åker vi söderut ner mot Schweiz och Engelberg, och ska jag vara ärlig så känner jag ingen jättestor pepp. Snurret förstör allt och jag är livrädd att jag kommer stå där helt ensam med allt snurr och att det aldrig kommer kännas bättre. Livrädd är jag. Jag vill inte vara ensam, men ensam är jag för hur kan jag inte vara ensam när ingen förstår hur det känns. Ingen kan föreställa sig vilket helvete detta är.

Men jag får fortsätta kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill ju bara vara lycklig. Låt mig vara lycklig.

Så går det.

Inte så bra går det. Snurrgubben fortsätter härja i huvudet och visar inga tecken på att ge upp. Att den lille ska vara så envis.
Sjukgymnasten har iallafall startat en diskussion bland sina arbetskamrater och läkaren jag gått till så får hoppas att de kommit fram till något vettigt. Ska dit imorgon och höra. Hoppas de kommit på någon superplan.

Annars var det himla fantastiskt igårkväll, jag låg i sängen och var mittemellan sovande och vaken och någonstans där kände jag i huvudet hur det skulle kännas utan yrseln. Låg och fantiserade om ett liv utan snurrgubbe och det var sommar och jag var lycklig. Det var härligt och kändes så verkligt. Ska prova och se om jag kan hitta tillbaka till det inatt. Hoppas hoppas!
Men allra mest hoppas jag att det ska bli verklighet.

Tröstresa

Vaknade imorse, Jesper var på jobbet och jag var ensam med mitt snurr. Blev så förbannat less och kände absolut ingen lust att stiga upp ur sängen. Så jag låg kvar. Och blev förvirrad av mitt deppiga tillstånd. Inte likt mig att bara ligga i sängen och vara ledsen. Jag brukar vara en glad person, bara snurrgubben som förstör. Snurrgubben har förmågan att få allt att kännas meningslöst. Inget är särskilt roligt när huvudet snurrar och jag inte känner mig närvarande.

Så det slutade med att jag bokade en resa för mig och Jesper till Edinburgh. Jag vill träffa min fina sus som bor där, och jag vill ha något riktigt roligt att se fram emot och jag och min man är hur bra som helst på att resa. Så nu känns det lite bättre iallafall och ska ta mig ur sängen och försöka, som så många gånger förr, tänka bort snurret och vara lika glad som vanligt.
Kan var värt ett försök.

jag och sus förra sommaren


Håll tummarna för att snurret kan vara gulligt (kanske går bättre om man använder fina ord) och försvinna ur mitt liv för gott inom en snar framtid. Helst genast.

Bettskena

Jag och Jesper på första sjukhusbesöket i Österrike då jag trodde att de skulle ge mig nån vitamin och poff skulle allt vara bra.



Eftersom att huvudet visade sig innehålla inget annat än det normala utgår jag nu ifrån att det är spänningsyrsel som förpestar mitt liv. Och när både en massör och en naprapat föreslagit att jag skulle kolla upp hur mina tänder beter sig på natten ringde jag tandläkaren. Allt pekade på att jag biter ihop tänderna när jag sover och det är ju där problemet kan ligga - biter man ihop tänderna blir det ju en massa spänningar och alltså kanske yrsel. Fort var det gjort, fick min bettskena och jag var så glad, så glad. Lätt gladaste personen som fått bettskena. Tittade på den i väskan emellanåt när jag var på jobbet efter tandläkarbesök och längtade efter natten då jag skulle få testa den.

Första natten tog jag ut den i sömnen men efter det bor den i min mun på natten. Dock har det inte alls blivit bättre. Det har blivit sämre, mycket sämre. Rejäl yrsel förjämnan även framför tv:n och i sängen. Förbannat! Men jag vägrar ge mig, intalar mig själv att det behöver bli lite dåligt först för att sen funka.
Men vad detta är jobbigt. Ett helvete. Med yrsel känns inget riktigt bra, alla små problem blir mycket större för det blir som kaka på kaka.

Den måste försvinna den måste. intalar mig det hela tiden. Går och lägger mig med lite hopp om att den kanske är borta imorgon. Samma sak varje kväll men den är aldrig borta. Den vägrar lämna mig nuförtiden.
Skitskitskit.

Ett steg framåt.

Fick ett brev från läkaren idag. Ingenting konstigt i huvudet kunde de hitta. Blandade känslor först. Förbannat att det fortfarande är ett mysterium - hur kom snurrgubben in i huvudet? och vad i hela friden ska jag göra för att få bort honom? Men samtidigt, så himla skönt att det inte är något farligt därinne. Nu blir det att jobba som sjutton för att sluta oroa mig för saker, släppa stressen inför allt som kan kännas knepigt och göra allt för att snurret ska försvinna.

Måndagkväll

Inlägget nedan skrev jag en kväll i juni. En kväll när allting bara snurrade och jag smitit från en födelsedagsfest för att det var svårt att låtsas vara glad när det bara kändes åt helvete inuti.

Anledningen till att historien om snurrgubben inte fortsatte just då, var för att J kom hem från festen, vi bokade en resa till Grekland och fem timmar senare satt på planet mot värmen.

Sen kom sommaren på riktigt och tiden liksom bara försvann.

Kanske dags att skriva färdigt.

..Jag kraschade rätt ordentligt den dagen, kämpade mig ut till pisten för att försäkringen inte täcker offpist. Tog mig en liten bit men sen blev det för svårt att åka med all smärta från nacken. Blev pistmaskin ned och ambulans till sjukan. Röntgen och sköterskor som sa att jag var tvungen att ligga alldeles stilla ifall nacken var bruten. Aldrig i livet tänkte jag och såklart hade jag rätt. Det var ingen fara. Fick stanna en natt på sjukhuset och sen åka hem med en riktigt stel nacke. Efter det snurrade det som sjutton i fyra dagar.

Och sedan dess har det fortsatt. Hela vintern snurrade det av och till. Ibland kändes det helt okej ett par dagar, för att sedan vara dåligt en vecka. Det kunde vara bra på morgonen i backen, för att sedan vara himla snurrigt på kvällen. Ibland bara det bara som att ha huvudet instängt i en liten burk, som en bubbla i huvudet. Andra dagar kände jag mig nästan full. Sånt snurr i mitt huvud. Tiden i Österrike gick och jag hade alltid hoppet att när jag kommer till Sverige kommer allting lösa sig.

Jag kom hem till Sverige med mitt snurriga huvud efter en märklig säsong i alperna. En säsong så olik den första. Jag festade ingenting för hur kul är det att bli full när jag inte känner skillnad i mitt huvud på om jag druckit fem öl, eller ingen alls. För att inte tala om baksmällan med ett redan snurrigt huvud.
Lite smådeppig säsong för det är inte lätt att vara sitt vanliga lyckliga jag när det hela tiden sitter en liten gubbe i huvudet som förstör allt kul.
Väl hemma hade jag en tid hos en naprapat. Och oj vad jag var förväntansfull, kanske, kanske kunde jag gå därifrån med ett huvud som var skärpt. Som ett huvud borde vara. Och till min stora lycka kändes det bättre efteråt, hela kvällen höll sig snurrgubben borta. Men så vaknade jag dagen efter och han var tillbaka, mer än någonsin snurrade han på därinne. Tillbaka på noll var jag. Gick till vårdcentralen för att tala med en läkare. Hon sa absolut inget vettigt och blodproven hon tog visade ingenting konstigt.

Flyttade till jönköping och väl här gick jag på zonterapi. Det där konstiga då zonterapeuten trycker lite på foten och känner var det är något fel i kroppen. Och tro det eller ej, men efter mitt besök där var jag helt klar i huvudet i en hel vecka. Föreställ er lyckan att äntligen få krypa ur bubblan och vara som vanligt. Dock varade det inte länge, yrseln kom tillbaka och andra besöket hos zonterapeuten gav inte samma lyckade resultat. Gubben hade smitit in i huvudet för att stanna en stund. Det var snurrig, och allt kändes hopplöst. Gick till en annan läkare som sa att det var psykiskt. Fick tid hos en sjukgymnast, och eftersom att inga tester hade visat något så antog vi att det var nacken som var problemet. Hon gav mig några övningar för att mjuka upp den så att spänningarna upp till huvudet förhoppningsvis skulle försvinna, likaså snurrgubben.
Det var i den här perioden då jag var rätt nära botten.

Det var då vi tog en sista sekunden-biljett till Grekland och jag gjorde övningarna varje kväll och yrseln lugnade ned sig lite. Väl hemma kom den tillbaka med full kraft och jag låg på mattan för att jag inte orkade stå upp och diska för att det snurrade och allt kändes bara skit. Slutade med övningarna och yrseln släppte. I en och en halv vecka mådde jag bra. Snurrgubben drog iväg på semester och jag njöt som sjutton.

Sen kom han tillbaka igen. Som alltid. Snacka om att ha separations-problem.

Och efter det har han aldrig riktigt släppt taget. Jag går hos sjukgymnasten och jag har testat djupgående massage som tar så förbannat ont men som inte hjälper. Snurrgubben finns där i mitt huvud och vill inte ge sig av.

Men jag vägrar ge mig. Kan kännas så sjukt hopplöst ibland. Min största skräck är att han aldrig ska försvinna. Och jag vägrar leva med detta resten av mitt liv. Jag vägrar. Det är inte ett liv. Det är ett begränsat liv där all lycka blir dämpad. För hur lätt är det att känna den totala lyckan när snurrgubben alltid snurrar till det?

Har varit på en röntgen som snart ska berätta om det finns något riktigt fel i mitt huvud eller om det bara handlar om att jag måste kämpa som sjutton för att nacken ska mjuka till sig så att den tillslut är så mjuk att snurrgubben drunknar i allt det där mjuka och försvinner förgott.

Det återstår att se. Det enda jag vet är att jag vägrar att ge upp. Hur ledsen jag än kan vara och hur jobbigt allt än kan kännas så ska snurrgubben inte få vinna. Han ska inte få vinna.

Sagan om snurrgubben.

Det var en torsdag. Veckan efter Nyårsafton. Den 6 januari för att vara exakt.
Jag och J satt i baren på hotellet vi jobbade och tittade på en fotbollsmatch. En helt vanlig dag innan jobbet helt enkelt. Jag var inte bakis, jag var inte sjuk, jag var helt som vanligt. Drack två koppar kaffe på raken, vilket jag vanligtvis inte gör, och gick sedan in i restaurangen för att starta mitt arbetspass. Och helt plötsligt var den bara där, Snurrgubben. Jag kände mig lite väck så att säga. Det snurrade och det kändes som om jag befann mig i en liten bubbla, samt druckit ett par glas vin. Vilket jag ju inte hade. Dock hade jag druckit för mycket kaffe och trodde det var orsaken. När jag dagen efter hade samma känsla i mitt huvud förstod jag att det inte var kaffet som var boven.

5 dagar väntade jag innan jag kom på idén att kolla upp saken. Jag gick till en doktor i byn, som skickade mig till sjukhuset för en ordentlig undersökning. Efter ett massa väntande och massa koller av hörsel, balanssinne osv. fick jag svaret att de inte hade hittat något fel, och att jag borde stanna i 5-6 dagar för undersökning av hjärnan och andra viktiga delar av kroppen. Men 5-6 dagar på ett Österrikiskt sjukhus lockade inte särskilt mycket, så jag sa tack och hej, bröt ihop lite lätt och åkte tillbaka till byn.

Ett par dagar till gick, och helt plötsligt var snurrgubben borta. Skönaste känslan någonsin, att verkligen känna sig närvarande. Två dagar fick jag njuta, sedan var han tillbaka igen. Veckorna gick och snurrgubben höll sig kvar. Ibland lät han mig vara ifred några timmar, men dagarna slutade oftast med att han gjorde sig påmind.

Några veckor efter Snurrgubbens inträde i mitt liv fick jag för mig att jag skulle fotas i backen. Jag droppade helt enkelt en liten klippa, föll på huvudet och kände hur något gick snett.