Sjukgymnasten gav mig ett litet träningsschema och nu är jag lämnad åt mitt öde. Målet är att träna regelbundet och tänka långsiktigt och sen kommer den förhoppningsvis ge med sig. Känns väldigt hopplöst väldigt ofta, men jag måste försöka tro att den kommer försvinna.
På måndag åker vi söderut ner mot Schweiz och Engelberg, och ska jag vara ärlig så känner jag ingen jättestor pepp. Snurret förstör allt och jag är livrädd att jag kommer stå där helt ensam med allt snurr och att det aldrig kommer kännas bättre. Livrädd är jag. Jag vill inte vara ensam, men ensam är jag för hur kan jag inte vara ensam när ingen förstår hur det känns. Ingen kan föreställa sig vilket helvete detta är.
Men jag får fortsätta kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill ju bara vara lycklig. Låt mig vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar