det närmar sig

Sjukgymnasten gav mig ett litet träningsschema och nu är jag lämnad åt mitt öde. Målet är att träna regelbundet och tänka långsiktigt och sen kommer den förhoppningsvis ge med sig. Känns väldigt hopplöst väldigt ofta, men jag måste försöka tro att den kommer försvinna.

På måndag åker vi söderut ner mot Schweiz och Engelberg, och ska jag vara ärlig så känner jag ingen jättestor pepp. Snurret förstör allt och jag är livrädd att jag kommer stå där helt ensam med allt snurr och att det aldrig kommer kännas bättre. Livrädd är jag. Jag vill inte vara ensam, men ensam är jag för hur kan jag inte vara ensam när ingen förstår hur det känns. Ingen kan föreställa sig vilket helvete detta är.

Men jag får fortsätta kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill ju bara vara lycklig. Låt mig vara lycklig.

Så går det.

Inte så bra går det. Snurrgubben fortsätter härja i huvudet och visar inga tecken på att ge upp. Att den lille ska vara så envis.
Sjukgymnasten har iallafall startat en diskussion bland sina arbetskamrater och läkaren jag gått till så får hoppas att de kommit fram till något vettigt. Ska dit imorgon och höra. Hoppas de kommit på någon superplan.

Annars var det himla fantastiskt igårkväll, jag låg i sängen och var mittemellan sovande och vaken och någonstans där kände jag i huvudet hur det skulle kännas utan yrseln. Låg och fantiserade om ett liv utan snurrgubbe och det var sommar och jag var lycklig. Det var härligt och kändes så verkligt. Ska prova och se om jag kan hitta tillbaka till det inatt. Hoppas hoppas!
Men allra mest hoppas jag att det ska bli verklighet.