Never ending story

Detta tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag gick hos physioterapeuten 8 gånger, sen gav jag upp. Hände ju absolut ingenting trots att han tryckte sönder mig varje gång. Jag förstår ingenting.
Gick till en läkare också som konstaterade att jag hade ordentlig järnbrist, och oj vad jag blev glad. Järnbrist kan ju ge yrsel och det kändes verkligen som en perfekt lösning då jag aldrig äter kött och lämnade blod en månad innan snurret började. Men icket. Upp som en sol ned som en pannkaka. Blev ett stort fiasko. 4 järninjektioner har jag fått men yrseln håller sig kvar likförbannat och detta känns verkligen som botten. Jag som blev så hoppfull och så blev det ändå bara skit av alltihop. Kommer nog få leva med detta förevigt. Har ingen aning om vad jag ska göra nu. Acceptera? Känns åt helvete alltihop och just nu vill jag bara lägga mig under täcket och inte stiga upp förrän allt är bra. Så känns det. Nu orkar jag inte mer.

Physioterapeut

Vart hos en sådan 5 gånger nu. Ont tar det, pengar kostar det och inte funkar det heller. Man kan ju ge upp för mindre. Men får fortsätta hoppas och gå dit några gånger till. Verkar ju sitta rätt mycket skit där bak i nacke och rygg så kanske tar ett tag innan det funkar. Hoppas Hoppas
Men förbannat alltså. Vill bli av med denna skit nu. Är så less.

Ett år.

För ungefär en vecka sedan var det ett år sedan det började. Det känns helt sjukt att jag haft detta helvete i mitt huvud i över ett år nu. Kan inte förstå hur jag pallat. Trots att jag haft ett riktigt bra år, så har det aldrig kunnat bli helt bra. Alltid en gubbe i mitt huvud som snurrar till det och förstör allt.

Önskar att jag hade haft något synligt fel. Något som iallafall visar att det inte står rätt till. Detta är ju bara för mig själv. Nästan ingen här nere vet om något, och det är inget jag vill gå runt och berätta är folk precis. Samtidigt känns det så förbannat ensamt att ingen förstår hur det känns. Iochförsig skulle det ju inte göra så jättestor skillnad om någon visste, för det går inte förstå ändå. De få gånger snurrgubben haft semester så har jag själv knappt kunnat påminna mig om hur det känns.

Jag undrar om det kommer fortsätta såhär, att jag om ett år kommer skriva att det gått två år, sen tre år, och så vidare. Då vet jag inte vad jag gör. Jag kommer bli tokig. Jag kommer inte stå ut. Jag står inte ut. Jag är så himla glad att jag inte är deprimerad av naturen för då vet jag inte hur det gått. Nu försöker jag så gått det går att leva som vanligt. Men inget är ju vanligt när huvudet är helt väck.

Förbannat, förbannat, förbannat!
Så förbannat less!

Jag gör mina övningar och jag aktiverar mig och är ute i friska luften och har ingen stress och inget att oroa mig för och det händer ändå ingenting. ingenting! Hur är det möjligt? Vad är det för liten envis jävel som vägrar dra härifrån.

Jag är så less.

Engelberg

Nu bor vi här i Schweiz äntligen och jag jobbar inte så jag kan helt omöjligt känna någon stress för att jag har mycket att göra. Eftersom att jag inte jobbar betyder det att jag inte går massor på hårt golv eller bär tungt så att jag får ont i nacken av det. Jag gör nackövningar varje dag och jag rör mig regelbundet - skaffat gymkort, provade yoga igår, spelar fotboll, åker skidor, ja allt möjligt. Nästan varje dag gör jag något som skulle kunna kallas träning.
Men han försvinner inte! Denna förbannade snurrgubbe håller sig kvar och jag blir tokig. Vad gör jag för fel? Vad ska jag göra?! Hur ska jag få honom att dra dit pepparn växer? Man kan ju tappa hoppet för mindre.

Ska kila iväg till gymmet snart efter en dag i backen. Soffan hade varit skön, men måste ju försöka allt.
Saknar tiden då jag kunde vara helt glad och aldrig känna mig begränsad av en äcklig snurrgubbe som bor i mitt huvud. Tiden då jag aldrig behövde känna efter varje morgon om det är en bra eller dålig dag och nästan alltid bli besviken. Tiden då jag kunde festa och känna av alkoholen på ett bra sätt, men ändå kunna må bra dagen efter. Nu kan jag dricka en flaska vin utan att känna någon skillnad i huvudet men ändå vakna och må skit dagen efter. Ett par öl brukar också få snurrgubben att dansa runt i huvudet dagen efter. Och vad jag saknar att kunna sitta ute bland folk och vara klar i huvudet. Och lycklig. Nu mår huvudet bäst av att sitta i en soffa och se en film. Men vissa dagar känns inte ens det bra.

Skit är det. Och snart har det gått ett år.

det närmar sig

Sjukgymnasten gav mig ett litet träningsschema och nu är jag lämnad åt mitt öde. Målet är att träna regelbundet och tänka långsiktigt och sen kommer den förhoppningsvis ge med sig. Känns väldigt hopplöst väldigt ofta, men jag måste försöka tro att den kommer försvinna.

På måndag åker vi söderut ner mot Schweiz och Engelberg, och ska jag vara ärlig så känner jag ingen jättestor pepp. Snurret förstör allt och jag är livrädd att jag kommer stå där helt ensam med allt snurr och att det aldrig kommer kännas bättre. Livrädd är jag. Jag vill inte vara ensam, men ensam är jag för hur kan jag inte vara ensam när ingen förstår hur det känns. Ingen kan föreställa sig vilket helvete detta är.

Men jag får fortsätta kämpa, jag får inte ge upp.
Jag vill ju bara vara lycklig. Låt mig vara lycklig.

Så går det.

Inte så bra går det. Snurrgubben fortsätter härja i huvudet och visar inga tecken på att ge upp. Att den lille ska vara så envis.
Sjukgymnasten har iallafall startat en diskussion bland sina arbetskamrater och läkaren jag gått till så får hoppas att de kommit fram till något vettigt. Ska dit imorgon och höra. Hoppas de kommit på någon superplan.

Annars var det himla fantastiskt igårkväll, jag låg i sängen och var mittemellan sovande och vaken och någonstans där kände jag i huvudet hur det skulle kännas utan yrseln. Låg och fantiserade om ett liv utan snurrgubbe och det var sommar och jag var lycklig. Det var härligt och kändes så verkligt. Ska prova och se om jag kan hitta tillbaka till det inatt. Hoppas hoppas!
Men allra mest hoppas jag att det ska bli verklighet.

Tröstresa

Vaknade imorse, Jesper var på jobbet och jag var ensam med mitt snurr. Blev så förbannat less och kände absolut ingen lust att stiga upp ur sängen. Så jag låg kvar. Och blev förvirrad av mitt deppiga tillstånd. Inte likt mig att bara ligga i sängen och vara ledsen. Jag brukar vara en glad person, bara snurrgubben som förstör. Snurrgubben har förmågan att få allt att kännas meningslöst. Inget är särskilt roligt när huvudet snurrar och jag inte känner mig närvarande.

Så det slutade med att jag bokade en resa för mig och Jesper till Edinburgh. Jag vill träffa min fina sus som bor där, och jag vill ha något riktigt roligt att se fram emot och jag och min man är hur bra som helst på att resa. Så nu känns det lite bättre iallafall och ska ta mig ur sängen och försöka, som så många gånger förr, tänka bort snurret och vara lika glad som vanligt.
Kan var värt ett försök.

jag och sus förra sommaren


Håll tummarna för att snurret kan vara gulligt (kanske går bättre om man använder fina ord) och försvinna ur mitt liv för gott inom en snar framtid. Helst genast.