Never ending story

Detta tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag gick hos physioterapeuten 8 gånger, sen gav jag upp. Hände ju absolut ingenting trots att han tryckte sönder mig varje gång. Jag förstår ingenting.
Gick till en läkare också som konstaterade att jag hade ordentlig järnbrist, och oj vad jag blev glad. Järnbrist kan ju ge yrsel och det kändes verkligen som en perfekt lösning då jag aldrig äter kött och lämnade blod en månad innan snurret började. Men icket. Upp som en sol ned som en pannkaka. Blev ett stort fiasko. 4 järninjektioner har jag fått men yrseln håller sig kvar likförbannat och detta känns verkligen som botten. Jag som blev så hoppfull och så blev det ändå bara skit av alltihop. Kommer nog få leva med detta förevigt. Har ingen aning om vad jag ska göra nu. Acceptera? Känns åt helvete alltihop och just nu vill jag bara lägga mig under täcket och inte stiga upp förrän allt är bra. Så känns det. Nu orkar jag inte mer.

Physioterapeut

Vart hos en sådan 5 gånger nu. Ont tar det, pengar kostar det och inte funkar det heller. Man kan ju ge upp för mindre. Men får fortsätta hoppas och gå dit några gånger till. Verkar ju sitta rätt mycket skit där bak i nacke och rygg så kanske tar ett tag innan det funkar. Hoppas Hoppas
Men förbannat alltså. Vill bli av med denna skit nu. Är så less.

Ett år.

För ungefär en vecka sedan var det ett år sedan det började. Det känns helt sjukt att jag haft detta helvete i mitt huvud i över ett år nu. Kan inte förstå hur jag pallat. Trots att jag haft ett riktigt bra år, så har det aldrig kunnat bli helt bra. Alltid en gubbe i mitt huvud som snurrar till det och förstör allt.

Önskar att jag hade haft något synligt fel. Något som iallafall visar att det inte står rätt till. Detta är ju bara för mig själv. Nästan ingen här nere vet om något, och det är inget jag vill gå runt och berätta är folk precis. Samtidigt känns det så förbannat ensamt att ingen förstår hur det känns. Iochförsig skulle det ju inte göra så jättestor skillnad om någon visste, för det går inte förstå ändå. De få gånger snurrgubben haft semester så har jag själv knappt kunnat påminna mig om hur det känns.

Jag undrar om det kommer fortsätta såhär, att jag om ett år kommer skriva att det gått två år, sen tre år, och så vidare. Då vet jag inte vad jag gör. Jag kommer bli tokig. Jag kommer inte stå ut. Jag står inte ut. Jag är så himla glad att jag inte är deprimerad av naturen för då vet jag inte hur det gått. Nu försöker jag så gått det går att leva som vanligt. Men inget är ju vanligt när huvudet är helt väck.

Förbannat, förbannat, förbannat!
Så förbannat less!

Jag gör mina övningar och jag aktiverar mig och är ute i friska luften och har ingen stress och inget att oroa mig för och det händer ändå ingenting. ingenting! Hur är det möjligt? Vad är det för liten envis jävel som vägrar dra härifrån.

Jag är så less.