Måndagkväll

Inlägget nedan skrev jag en kväll i juni. En kväll när allting bara snurrade och jag smitit från en födelsedagsfest för att det var svårt att låtsas vara glad när det bara kändes åt helvete inuti.

Anledningen till att historien om snurrgubben inte fortsatte just då, var för att J kom hem från festen, vi bokade en resa till Grekland och fem timmar senare satt på planet mot värmen.

Sen kom sommaren på riktigt och tiden liksom bara försvann.

Kanske dags att skriva färdigt.

..Jag kraschade rätt ordentligt den dagen, kämpade mig ut till pisten för att försäkringen inte täcker offpist. Tog mig en liten bit men sen blev det för svårt att åka med all smärta från nacken. Blev pistmaskin ned och ambulans till sjukan. Röntgen och sköterskor som sa att jag var tvungen att ligga alldeles stilla ifall nacken var bruten. Aldrig i livet tänkte jag och såklart hade jag rätt. Det var ingen fara. Fick stanna en natt på sjukhuset och sen åka hem med en riktigt stel nacke. Efter det snurrade det som sjutton i fyra dagar.

Och sedan dess har det fortsatt. Hela vintern snurrade det av och till. Ibland kändes det helt okej ett par dagar, för att sedan vara dåligt en vecka. Det kunde vara bra på morgonen i backen, för att sedan vara himla snurrigt på kvällen. Ibland bara det bara som att ha huvudet instängt i en liten burk, som en bubbla i huvudet. Andra dagar kände jag mig nästan full. Sånt snurr i mitt huvud. Tiden i Österrike gick och jag hade alltid hoppet att när jag kommer till Sverige kommer allting lösa sig.

Jag kom hem till Sverige med mitt snurriga huvud efter en märklig säsong i alperna. En säsong så olik den första. Jag festade ingenting för hur kul är det att bli full när jag inte känner skillnad i mitt huvud på om jag druckit fem öl, eller ingen alls. För att inte tala om baksmällan med ett redan snurrigt huvud.
Lite smådeppig säsong för det är inte lätt att vara sitt vanliga lyckliga jag när det hela tiden sitter en liten gubbe i huvudet som förstör allt kul.
Väl hemma hade jag en tid hos en naprapat. Och oj vad jag var förväntansfull, kanske, kanske kunde jag gå därifrån med ett huvud som var skärpt. Som ett huvud borde vara. Och till min stora lycka kändes det bättre efteråt, hela kvällen höll sig snurrgubben borta. Men så vaknade jag dagen efter och han var tillbaka, mer än någonsin snurrade han på därinne. Tillbaka på noll var jag. Gick till vårdcentralen för att tala med en läkare. Hon sa absolut inget vettigt och blodproven hon tog visade ingenting konstigt.

Flyttade till jönköping och väl här gick jag på zonterapi. Det där konstiga då zonterapeuten trycker lite på foten och känner var det är något fel i kroppen. Och tro det eller ej, men efter mitt besök där var jag helt klar i huvudet i en hel vecka. Föreställ er lyckan att äntligen få krypa ur bubblan och vara som vanligt. Dock varade det inte länge, yrseln kom tillbaka och andra besöket hos zonterapeuten gav inte samma lyckade resultat. Gubben hade smitit in i huvudet för att stanna en stund. Det var snurrig, och allt kändes hopplöst. Gick till en annan läkare som sa att det var psykiskt. Fick tid hos en sjukgymnast, och eftersom att inga tester hade visat något så antog vi att det var nacken som var problemet. Hon gav mig några övningar för att mjuka upp den så att spänningarna upp till huvudet förhoppningsvis skulle försvinna, likaså snurrgubben.
Det var i den här perioden då jag var rätt nära botten.

Det var då vi tog en sista sekunden-biljett till Grekland och jag gjorde övningarna varje kväll och yrseln lugnade ned sig lite. Väl hemma kom den tillbaka med full kraft och jag låg på mattan för att jag inte orkade stå upp och diska för att det snurrade och allt kändes bara skit. Slutade med övningarna och yrseln släppte. I en och en halv vecka mådde jag bra. Snurrgubben drog iväg på semester och jag njöt som sjutton.

Sen kom han tillbaka igen. Som alltid. Snacka om att ha separations-problem.

Och efter det har han aldrig riktigt släppt taget. Jag går hos sjukgymnasten och jag har testat djupgående massage som tar så förbannat ont men som inte hjälper. Snurrgubben finns där i mitt huvud och vill inte ge sig av.

Men jag vägrar ge mig. Kan kännas så sjukt hopplöst ibland. Min största skräck är att han aldrig ska försvinna. Och jag vägrar leva med detta resten av mitt liv. Jag vägrar. Det är inte ett liv. Det är ett begränsat liv där all lycka blir dämpad. För hur lätt är det att känna den totala lyckan när snurrgubben alltid snurrar till det?

Har varit på en röntgen som snart ska berätta om det finns något riktigt fel i mitt huvud eller om det bara handlar om att jag måste kämpa som sjutton för att nacken ska mjuka till sig så att den tillslut är så mjuk att snurrgubben drunknar i allt det där mjuka och försvinner förgott.

Det återstår att se. Det enda jag vet är att jag vägrar att ge upp. Hur ledsen jag än kan vara och hur jobbigt allt än kan kännas så ska snurrgubben inte få vinna. Han ska inte få vinna.